Diskografi
International
/ 2005.
1. If The Good Lord Is Willing (Melina) 2.
Come On In 3. Just Like You 4. Black Box 5. Let The Word Fly 6. This Summer´s
Finest Rainy Day 7. I Will Kiss Your Tears Away 8. Separate Lives 9. Rainbow
Street 10. Tonight
Label: Smilodon.
Format: CD.
La la la (can't help it) / 2000.
La la la (can't help it) - Pieces
Label: Stockholm Records.
Format: CDS.
Final exit (dissociate / expose yourself) / 2000.
Show me having fun - Connection - Won't take it back - Onetrack mind - Mind your
own - La la la (can't help it) - Arrest me - Motherless child - Hell, I'm OK -
Goodbye now
Label: Stockholm Records.
Format: CD.
One track mind / 2000.
Onetrack mind -
Lean on me baby
Label: Stockholm Records.
Format: CDS
King Of Expectation
( e.p )
Sonet - Release 990118
1. King Of Expectation 2. Topless Boy 3. Everybody 4. Get On Satisfied
Good Vibrations
( e.p )
Sonet - Release 990607
1. Good Vibrations 2. Cracking Up 3. Playing In A Band 4. End With Style
Ramalama (Me On Your Side)
( e.p)
Stockholm Records - Release 990920
1. Ramalama (Me On Your Side) 2. Heart Trucker 3. Asphalt (Demo Version) 4.
White Trash (Demo Version)
Go For The Show
Stockholm Records - Release 990927
1. King Of Expectation 2. Ramalama (Me On Your Side) 3. Stay With This Song 4.
Go For The Show 5. Satisfied 6. Motivation 7. Love Redemption 8. The Stripper 9.
Good Vibrations 10. Always Been 11. Something For My Love 12. Burning Child 13.
If You´re Straight (Who Cares?)
The
Facer
"Go for the Show"
CD/1999
Sonet/Stockholm records
Publicerad: 1999-09-23
dagensskiva.com skrev:
Diagnos: rockfeber
Så har då tiden kommit för Henrik Kjellberg, Peter Furby, Fredrik Fagerlund och, inte minst, Poul Perris att bekänna färg. Efter en smekmånadsliknande period med svensk media och konsertbesökare, som varat ända sedan debut-EP:n ”King of Expectation” släpptes i januari, kommer slutligen fullängdsdebuten som ska visa om de håller en hel platta.
Att omvandla den energi som The Facer har live, vid en studioinspelning är naturligtvis näst intill omöjligt. Men bandet har med hjälp av producenten Henryk Lipp, som tidigare producerat bl.a. Union Carbide Productions och Thåström, lyckats fånga låtarna utan att förlora det jag beskrev som en: ”befriande pang-på-pungen-attityd”, första gången jag skrev om bandet.
Attityden finns lyckligtvis kvar och dessutom har man tillfört en hel del nyanser som berikar låtarna. Som en råd tråd löper diverse percussionrytmer genom skivan. De tillåter stränginstrumenten att hålla igen ibland och låtarna vilar istället på en rytmisk bas. ”Motivation” är ett bra exempel på detta.
Med ”Go For the Show” bevisar The Facer att de inte bara är en av Sveriges bästa liveakter, utan att de även behärskar konsten att skriva riktigt bra låtar. Rakt genom har materialet oerhört starka refränger som sätter sig omgående. ”King of Expectation” och ”Good Vibrations” är långtifrån de enda låtarna med hit-potential. Nya singeln ”Ramalama (Me On Your Side) sitter även den som ett skott i krysset. Den lugnare och mer tung-gungiga ”The Stripper” är inte lika direkt men utgör ett bra komplement.
Den absoluta favoriten är ”Something For My Love”, som med en lunkande basgång och mässande körer bär fram Poul Perris febriga mantra. En live-klassiker som fungerar ypperligt även på skiva.
Min enda egentliga invändning mot plattan är väl att favoriten bland b-sidorna, ”Topless Boy” från ”King of Expectation”-EP:n., inte är med. I stället får man trösta sig med att ”Satisfied”, från samma skiva, klarat gallringen och givits plats. Den största skillnaden mellan den version som var med på EP:n och den nya studioversionen, är att den senare är lite mindre ruffig. Dessutom har man haft lite tid på sig att ändra lite i texten. Det har fått till följd att raden som löd ”do me on the hood” på originalet, har ändrats till den mindre profana formuleringen: ”I’m your Robin Hood”.
Detta är kännetecknande för The Facer. Man drar sig inte för att spela in en låt, mer eller mindre improviserat, rakt av i studion, för att senare släppa det som en b-sida. De tänker inte efter så mycket utan går på känsla istället. Kommer man sen på en textrad som är bättre så byter man helt enkelt.
Det har skrivits spaltmil om Poul Perris och hans framfart på Sveriges scener, så nu kan det vara dags att framföra det faktum att han även är utrustad med en Sveriges stora rockröster. Det ryms mycket känsla i den seniga kroppen. När man ser honom in action är det svårt att förstå att denne man var näst intill färdig med sin läkarutbildning, innan den lades på is för att bandet skulle kunna satsa för fullt. Det är lika svårt att tänka sig Poul i en vit läkarrock ställandes diagnos på en patient. Det känns mer rimligt att han har drillats på en hemlig rockskola i Ume-trakten och käkat vinylsinglar med de stora klassiska rockbanden till frukost.
”Go For the Show” är en riktigt bra partyplatta och upplevs bäst när volymreglaget vrids rejält åt höger. Den är en dryg trekvart lång, vilket kan vara i längsta laget om man inte är på humör för den här typen av musik. Å andra sidan är det sannolikt som så att man blir på humör för det efter ett par låtar. Så bra är den.
Det ”Go for the Show” eventuellt saknar låtmässigt är väl en ballad. Men The Facer kan ägna sig åt att spela ballader när de blir gamla. Nu gör de rätt i att koncentrera sig på det de gör bäst i Sverige: rocka!
Sveriges rockkungar lever upp till förväntningarna.
Motivation (single)
Stockholm Records - Realease 991015
1. Motivation 2. ?
The
Facer
"Final Exit (dissociate/ expose yourself)"
CD/2000
Stockholm Records
dagensskiva.com skrev:
Som
live fast på skiva
Ungefär för något år sedan hade jag en återkommande dröm. Jag stod på en liten scen i en sunkig lokal. Bandet jag hade med mig bestod av tre personer förutom mig, och de stod lite sådär undanskymda. Jag stod längst fram. Jag var sångare och skötte därmed showen. Jag hade endast ett par svarta Wrangler-jeans på mig. Åh gud, publiken på ungefär 30 personer älskade mig. Deras förväntningar infriades, jag var kung och jag var topless. Ju längre konserten led desto större blev intensiteten, desto större blev publikens upphetsning. När jag vaknade ur drömmen låg jag på den smutsiga scenen invirad i mikrofonsladden stönandes och väsandes; "....motivation....". Jag vaknade utpumpad och ledsen. Jag var inte Poul Perris, och skulle förmodligen aldrig bli det heller. Min längtan var dock stark....
Drömmen har åter kommit till mig om natten, och detta inte helt utan förklaring. Jag fick för en vecka sedan The Facers nya album "Final Exit (dissociate/expose yourself)" och mitt huvud började spinna. The Facer är redan tillbaka (förra fullängdaren släpptes 1999-09-29), och utan omsvep levererar bandet tung rock med attityd. Skivan är enligt ryktet också inspelad med attityd. The Facer gick helt sonika in i Tonteknik studio i Umeå, och skickade först efteråt en räkning till det ovetande skivbolaget.
Man skulle kunna jämföra The Facer med band som Rolling Stones, Stooges o.s.v. i all oändlighet. Jag tänker låta bli det. The Facer få stå för sig själva, det är de nämligen värda. Låt The Facer för en gång skull bli inkommensurabla.
När första albumet "Go For The Show" släpptes var förväntningarna på bandet skyhöga. Folk hade sett dem live och lyssnat sig svettiga på CDS:n "king of expectation". Ingen ville bli besviken. Tyvärr kom många att känna besvikelse över det första albumet. Det var aningen ojämnt, och gav inte samma kick som att se bandet in persona. "Go For The Show" var dock nästan överdrivet trallvänlig, och blev därmed lättlyssnad men saknade driv.
"Final Exit (dissociate/expose yourself)" saknar inte driv. Tyngden i musiken är en omskakande upplevelse. Detta är skönt dieseldoftande rock. Äntligen lyckas The Facer få fram sin live-energi, något som man endast kunde ana på "Go For The Show". Med ny trummis i bagaget tar slagverken en klart större roll i ljudbilden, och pushar fram Perris röst. Han duellerar med de så tunga trummorna. En duell som enbart glädjer mig som lyssnar. Lyssna på inledningen till "Show Me Having Fun" och mellanspelet i "Motherless Child" så förstår ni mig. Även andra instrument såsom piano och munspel bidrar till den så omskakande resan The Facer tar oss på. På singelspåret "One Track Mind" röjer munspelet så Jalle Lorentzon skulle bli grön av avund, och utan överdrift finns det pianoslingor på ovan nämnda "Show Me Having Fun" som skulle få Ray Charles och Blues Brothers att svänga som en g ospelkör på knark.
Jag är såld på det här. Det är inte trallvänligt, men det doftar diesel. Ibland doftar det verkligen gott om diesel-melodier. Bandet spelar sig till extas i nästan varje låt. En extas jag tidigare bara upplevt när The Facer stått på scen. Som vanligt är texterna rätt intetsägande. The Facer är inga större poeter, och i låten "La la la [I Can"t Help It]" blommar deras textkonst ut. Ofta ges också texterna som repetetiva mantran som gör mig delaktig i extasen. Gruppsykologiska fenomen, och hur dessa utnyttjas, verkar The Facer ha hårdstuderat inför denna skiva. Jag trollbinds som en pingstvän i Stanley Sjöbergs församling. Det sköna med skivan är att urladdningen man väntar på i slutet blir en landning i bomull i låten "Goodbye Now".
The Facer är tillbaka med råge. Det kommer inte bli någon storsäljare, men de som låter sig döpas kommer inte bli besvikna. Detta berör mitt kött inte min ande. Men ack så skönt det är att synda ibland.